Edith Södergran, „Cântecul de pe munte – Sången på berget”

Soarele apunea peste spuma mării, plaja dormea

pe munte sus era cineva și cânta …

Cuvintele-n apă cădeau și mureau…

Dus de amurg cântecul pe după pini se pierdea.

Iar când cu totul s-a stins, m-am gândit

că seara pe spuma mării era sângele unei inimi –

atunci am avut o neagră presimțire –

cântul spunea despre lucruri

ce nu se întorc niciodată.

-traducere de Catalina Franco–

________________________

Solen gick ned över havets skum och stranden sov

och uppe på bergen stod någon och sjöng…

När orden föllo i vattnet voro de döda…

Och sången försvann bakom tallarna och skymningen förde den med sig.

När allt var tyst, tänkte jag blott

att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan,

jag anade dunkelt att sången var

om något som aldrig återvänder.